Var ute med hunden och som vanligt gick jag vilse. Så typiskt. Börjar på en snitslad stig som leder in i skogen. ”Yes!”, tänker jag, ”det här blir en bra liten runda!”. Skogen har börjat lukta höst. Mer mustigt än den friska solvarma talldoften från i höstas. Mer svampig.
Kommer till en korsning. Ingen bra märkning längre. Kanske ska jag gå till vänster, men då kommer jag ju kanske fram till den där vanliga stigen, jag svänger höger. Går en bit. Stigen nästan försvinner och blir en liten smal gång mellan ormbunkarna under kraftledningen. Jag går vidare tills även den lilla upptrampade rådjursstigen försvinner.
Vägrar vända om. Det är ofta där det brukar gå fel, när jag inte vänder. Går rakt in i skogen upp mot berget. På berget går det lätt att gå. Tills stupet kommer.
Vägrar vända om. Släpper hunden. Med koppel i ena handen och hundgodis och hundbajspåse i den andra hasar jag mig ner för bergssidan. Ferdinand vänder om och tycker synd om sin sega matte som aldrig lyckas ta sig ner. Så ett sista hopp. Ner på marken. Står i sagoskog men hör bilarna bara 50 meter bort. Bilarna syns inte. De göms bakom en vägg av sly. Bilarna kan inte ana att den här uråldriga skogen finns här bakom.
Det var väl som jag visste. Det blev en bra runda!