I Peter Pan av Nationalteatern säger de att en älva dör varje gång ett barn säger att det inte tror på älvor. Fortfarande vågar jag inte säga att jag inte tror på älvor, trots att jag knappast kan räknas som barn och trots att jag vet att nån bara suttit och diktat ihop det där. Det KAN ju vara sant.
Om älvor finns och om det är dem man ser då det är dimma är det fullt av älvor över hela Hälsingland i kväll.
I kväll har vi varit på sista kursen på Botkyrka Brukshundsklubb. Nu är Fuffbert allmänlydig. Eller allmänt olydig kan man också kalla det. Faktum är att det är häftigt att jämföra de små bushundarna som började i höstas, de är fortfarande busiga, men lyder en hel del mer.
Vi fick köra rallylydnad. Jag var uppspelt och vår kära hund uppfattade det och blev 1000 gånger värre. Men han lydde, när han inte sprang omkring med lapparna eller smet med Frolic-påsen.
Nu är frågan vad vi ska ge oss på för kurs till hösten. Vi hoppas att de kör en Brukslydnadskurs, det låter kul.
Nu ligger Ferdinand och sussar på hallmattan, det är jobbigt att gå i skolan.
Den här filten gjorde jag till en liten kille för snart 1,5 år sedan. Den är gjord i EkoUll och är så otroligt mjuk och varm och gosig. Mössan är på tok för liten och strumporna ganska opraktiska, men jag är lite besatt av set och nu räckte inte garnet till mer än sådär. Högst upp i ena hörnet sitter en liten dekorknapp med en liten pojke på och nere i högra hörnet broderade jag H för Hubert.
Fick en ”gratiskupong” på en fotobok på Fujidirekt med en babytidning i går. Vi tänkte att vi kunde göra en fotobok om Fs första månad. Vi har ju samlat på oss endel bilder och det kan ju vara roligt att inte bara ha dem på datorn. Samtidigt känns det som att vi inte riktigt har tid att sitta och klistra in bilder så fint som jag vill. Så. Fotobok it is. Snabbt, smidigt och nu då nästan gratis.
Jag laddade upp våra 83 finaste bilder (vi har en fantastiskt söt son!). Programmet sorterade automatiskt in dem i albumet och vips! så var det ju nästan klart. Jag sorterade lite och på ungefär en halvtimme var vi redan hemma från BB och började få besök av släkten. Då ropade jag på A att komma och kolla.
Det var då jag upptäckte det. Fältet längst ner på sidan. Clipart-fältet. Scrapbooking på datorn. Med spetsar och knappar och nitar och babyskor och olika ramar och bokstäver och allt utan att man behöver klippa och kladda klister och tejpa fel. Scrapbookeriet mister i och för sig en stor del av sin charm men det kan ju bli fint ändå. Och fotoboksprojektet blev helt plötsligt ett evighetsprojekt.
Ett par alldeles nya fötter.
Önskar verkligen att jag skulle orka sätta mig och sticka en till sån här filt. Gjorde den till en kompis dotter för något år sedan och jag tycker att man blir så glad av den!
Tänk idag har JAG morsdag! Jag är mamma. På samma gång omöjligt att förstå och alldeles naturligt. Jag har fått en morsdagspresent också, en pedikyr. Har aldrig gjort det förut men efter vinter och graviditet känns det behövligt. Sista månaderna hade jag ju fullt upp att bara klippa tånaglarna.
Jag plockade liljekonvaljer till min mamma i fredags som för tidig mors-dagsbukett. Nu står de här och fyller hela rummet med den ljuvligaste av dofter. Det är en annan mamma-grej, att gilla liljekonvaljer.
Det är ingen ände på kalaset. Fick nybakade scones till frukost. Nu ska jag bara se till att bli riktigt hungrig innan brunch på Clarion med min och As mamma.
Vi åkte in till stan för att titta på maran idag. A gick in på Subway vid Götgatan för att köpa lunch och jag stod utanför med vagnen och hunden. Då hör jag ett skrammel och ser en buss åka ner mot Södermalmstorg, konstigt nog på det enda stället på hela Slussen där det inte finns en väg. Det var fullt med folk överallt och jag ville inte gå fram för jag kunde tänka mig vad som hänt. Som tur var verkar ju alla ha överlevt.
Jag är bara så tacksam för att vi var hungriga och sura och behövde mat. Jag är så tacksam för att vi inte svängde höger ner mot Södermalmstorg. Jag är så tacksam för att det inte var våran barnvagn som behövde dras fram under bussen.
Busskrasch vid Slussen | Nyheter | Aftonbladet.
Sen gick vi i alla fall och såg på dem som sprang. Jag är så fascinerad av långlopp. Av vad kroppen faktiskt orkar, vad man kan träna sig till och hur hjärnan fungerar. När man istället för att se hur fruktansvärt långt det är till mål börjar tänka i etapper. Hur tanken på att det ”bara” är 2 mil till nästa blåbärssoppa kan vara tröstande, trots att man aldrig förut i hela sitt liv åkt längre än 2 mil.
Vår kompis skötte sig utmärkt! I mål på mindre än 4 timmar tycker jag är en stor bedrift. Jag såg en hel del andra som jag känner bland löparna också. Starkt jobbat alla!!
