Vi åkte in till stan för att titta på maran idag. A gick in på Subway vid Götgatan för att köpa lunch och jag stod utanför med vagnen och hunden. Då hör jag ett skrammel och ser en buss åka ner mot Södermalmstorg, konstigt nog på det enda stället på hela Slussen där det inte finns en väg. Det var fullt med folk överallt och jag ville inte gå fram för jag kunde tänka mig vad som hänt. Som tur var verkar ju alla ha överlevt.
Jag är bara så tacksam för att vi var hungriga och sura och behövde mat. Jag är så tacksam för att vi inte svängde höger ner mot Södermalmstorg. Jag är så tacksam för att det inte var våran barnvagn som behövde dras fram under bussen.

Busskrasch vid Slussen | Nyheter | Aftonbladet.
Sen gick vi i alla fall och såg på dem som sprang. Jag är så fascinerad av långlopp. Av vad kroppen faktiskt orkar, vad man kan träna sig till och hur hjärnan fungerar. När man istället för att se hur fruktansvärt långt det är till mål börjar tänka i etapper. Hur tanken på att det ”bara” är 2 mil till nästa blåbärssoppa kan vara tröstande, trots att man aldrig förut i hela sitt liv åkt längre än 2 mil.
Vår kompis skötte sig utmärkt! I mål på mindre än 4 timmar tycker jag är en stor bedrift. Jag såg en hel del andra som jag känner bland löparna också. Starkt jobbat alla!!
